Sitter och jobbar med artikeln som jag tidigare berättat om och hittade en sida där "Nina-Marie" berättar om sin historia, läsvärt och tänkvärt! =)

Min historia (Nina-Marie)

Mamma och pappa skildes för första gången när jag var 1,5 år.När jag var tre år så flyttade mamma ihop med en kille, vi kan kalla honom Sven.

Sven var ingen snäll människa. Han slog mig. Och utsatte mig för sexuella övergrepp. Han passade på när mamma inte var hemma. Eller gjorde nåt när mamma var hemma och han skulle torka mig när jag var på toan. Han sa att jag inte fick säga nåt till någon. Att en massa hemska saker skulle hända om jag berättade för någon. Han sa bl.a. att ingen skulle vilja veta av mig, och att mamma skulle slänga ut mig... Han sa också att det var mitt eget fel det som hände, att jag gjorde något som gjorde att han ville göra så mot mig. Han sa också att det var "normalt", att alla vuxna män gjorde så mot små flickor.
Jag vågade inte berätta för någon. Och skulle jag nu ha vågat, så hade jag ingen att berätta det för.
Sven slog mig också. För vad som helst. Han slog mig vid middagsbordet, för att han tyckte att jag åt för sakta. Hade jag inte ätit upp när han hade ätit klart, så fick jag stryk. Och det blev varje dag. För jag åt aldrig tillräckligt snabbt...
Han hittade alltid någon anledning till att slå mig...
Han jagade också ut mig i skogen (vi bodde intill en skog) när han tyckte att jag hade gjort något fel. Jag fick inte komma hem förrän han tutade med bilen. Det kunde betyda en hel dag ute i skogen, från morron till kväll, utan mat och vatten, och med dåliga kläder. Han berättade ju dessutom så klart om alla hemska saker som lurade i skogen...

Mamma slog mig också. Om hon inte såg till att Sven slog mig, så hon slapp göra det själv... Mamma hittade också alltid en anledning till att slå mig. Jag fick inte märkas, skulle helst inte finnas till. Grät jag, blev arg - eller bara var glad - så fick jag stryk. Jag lärde mig snart att inte märkas. Men jag fick stryk ändå...
Mamma misshandlade mig psykiskt också. Sa att jag var värdelös. Att hon inte kunde begripa vad hon hade gjort för att förtjäna en sån unge. Att allt var mitt fel. Att jag bara fick vad jag förtjänade...

Svens misshandel och andra övergrepp pågick tills jag var sju år. Då flyttade mamma ifrån honom.
Men mammas misshandel har pågått fysiskt tills jag var 13 år och psykiskt i stort sett hela mitt liv.

När mamma flyttade ifrån Sven när jag var sju, så flyttade mamma och pappa ihop igen.
Pappa började dricka sprit och kom hem full och drog hem sina fulla kompisar. Hans fulla kompisar gav sig på mig. De kom in på mitt rum på kvällen när jag hade gått och lagt mig, och utsatte även de mig för sexuella övergrepp, på samma sätt som Sven hade gjort. Fast denna gång var de flera stycken. De kunde vara 4-5 stycken på en gång. Och de sa samma saker som Sven hade sagt. Att allt var mitt fel. Och jag trodde dem...
Denna gång pågick det tills jag blev 10,5 år. Då skildes pappa och mamma igen. Och en del av mitt helvete slutade.

Men en annan del började. Mamma slutade fungera. Hon skötte jobbet, men det var det enda hon gjorde. Jag fick ta hand om allting hemma. Tvätta, städa, laga mat. Vara med när vi handlade, försöka räkna ut att pengarna skulle räcka.
Och mamma slog mig fortfarande.

I skolan blev jag mobbad från årskurs ett till årskurs sex. Lärarna "såg" ingenting. Ville inte se, rättare sagt. Det var ju så uppenbart vad som pågick.

Under hela denna tid så sa jag aldrig något till någon. Ingen av mina kompisar visste vad som pågick hemma. Idag, när jag har berättat för dem, så kan de knappt tro det. För de märkte ju aldrig nåt...
Men jag lärde mig sätta upp ett "skal" utåt. Det skalet visade att allt var bra hemma, att allt var perfekt och att jag mådde jättebra...

Då vid 12 års ålder, så flyttade vi, till en lite större ort än den vi bott på tidigare. Jag bytte skola och började i 7an på en större högstadieskola.
Det året delade vi på ett större hus tillsammans med en annan familj som vi kände sedan tidigare. Det gjorde att det året blev ganska lugnt för mig, eftersom det fanns andra i huset, som gjorde att min mamma inte slog mig och trakasserade mig så mycket... Blev bara nån enstaka gång om vi var ensamma. Så det året var rätt ok, jag blev inte mobbad i skolan heller.

När jag skulle börja i 8an så flyttade vi igen, denna gången till en mindre ort, och jag fick börja i en ny högstadieskola. Jag blev inte mobbad där, men var väldigt ensam och utanför.
Hemma var det jobbigt och jag mådde jättedåligt. Mamma misshandlade mig psykiskt. Men inte fysiskt, det hade hon nu slutat med.
Jag fick prata med skolpsykologen i skolan. Men det hjälpte inte mycket för jag vågade inte berätta hur det var hemma... Men i skolan hade jag en kvinnlig lärare, M, som jag fick bra kontakt med och jag kunde prata med henne om hur det var hemma och så. Det kändes bra. Det var första gången som en vuxen person verkligen lyssnade på mig och tog mig på allvar. Och stöttade mig. Det var underbart.
Men jag mådde ändå sämre och sämre...

När jag slutade nian, så bodde vi kvar på samma lilla ort, även om vi hade flyttat några gånger inom orten. Jag började gymnasiet, och det var i en stad i närheten.
Jag gick en sjukvårdsutbildning, den var 2 år.
När jag hade gått en termin i skolan så flyttade vi igen, denna gång till en annan liten ort 4 mil längre från staden, så nu hade jag 7 mil enkel väg till skolan. Det blev jättejobbigt för mig att åka så långt varje dag.
Det funkade inte hemma, och det funkade inte i skolan. Jag kunde inte koncentrera mig, och kunde inte lära mig nåt och fick jättedåliga resultat på alla prov, och med resultat att jag fick dåliga betyg.
Jag vände mig till min vårdcentralsläkare och bad att få en remiss till psyk.

Så fick jag börja på barn- och ungdomspsyk, men denna gången fick jag gå där ensam, de gjorde ett "undantag" för mig... Lyckligtvis.
Men den psykologen tyckte jag inte lyssnade på mig riktigt. Jag försökte berätta hur det var hemma och så, men hon tog mig inte på allvar. Jag berättade att jag tänkte mycket på döden (hade starka självmordstankar, men sa det inte rakt ut) men hon sa att det var normalt att fundera kring döden... Ok, så jag sa inte mer om det...

När jag var 17 år så flyttade jag hemifrån. Till en början fick jag bo hos min lärare från högstadiet, M, men så småningom flyttade jag till en egen lgh, I samma stad där jag gick gymnasiet.
Det var tufft ekonomiskt och tufft att bo helt ensam. Men det kändes ändå bra på nåt vis, att jag nu fick "sköta mig själv" utan att nån la sig i.
Flyttade senare till en billigare lgh några km utanför staden, men det gick bra med bussar och fanns en mataffär i närheten så det var inga problem så.
Skolan gick inte så bra och jag mådde väldigt dåligt. Det var tufft helt enkelt, på alla vis.

Jag fick börja i samtal hos en sjuksköterska på psyk. Jag gick hos henne i drygt 3 år. Det hjälpte mig väl lite på vägen, i varje fall så kunde jag prata om en liten del i mitt liv.

1996 var året då jag första gången blev inlagd på en psykiatrisk vårdavdelning.
Efter det så har jag åkt in och ut i perioder, och så är det fortfarande.

Jag har svårt att komma ihåg så mycket av de här åren som har gått sen dess. Det har varit väldigt tuffa perioder, men samtidigt har jag också haft perioder som varit bättre.

Jag flyttade till en annan stad, och fick bra kompisar där. Var meningen att jag skulle börja en utbildning, men var för dålig psykiskt för att klara den. Fick så småningom en "sysselsättning" i den staden som var perfekt för mig och där jag trivdes väldigt bra.

Bodde i den staden i 8-9 år, och flyttade sedan igen till ännu en annan stad.

Dessa åren som gått har det varit upppåt och neråt, i perioder.
Jag har varit självdestruktiv på olika sätt i många år, men har nu börjat få lite hjälp att hantera detta och lära mig andra, konstruktiva sätt att hantera tillvaron när det blir jobbigt.

Jag kan inte berätta så mycket mer i detalj vad som hänt egentligen dessa åren. För mig känns det mest som en "dimma" med händelser som jag ännu inte riktigt kan "reda ut". Jag har väldigt dåligt minne, har jag upptäckt och det verkar bli sämre. Men det kanske är bara en känsla, att det blir sämre, jag vet inte.

Jag har idag och sedan flera år tillbaka inte någon regelbunden eller ofta kontakt med min mamma. Vi sms-ar ibland. Men jag vill inte träffa henne, jag vill inte prata med henne på tfn.
Det väcker alldeles för mycket som gör så otroligt ont inuti.

Min pappa hälsar jag på kanske 3-4 ggr/år. Vi kan väl inte prata med varann egentligen mer än om "vardagliga" saker, och jag har accepterat det, så har det alltid varit och antagligen kommer det förbli så.

Jag tror att min historia del 2/sista delen får sluta här, i varje fall just nu. Kommer kanske tillbaka och skriver mer här när det "dyker upp" saker i minnet om nåt jag inte berättat om.

/Nina-Marie

www.maskrosbarn.com